Första gången i Marrakech

 

Att det blev just Marocko var en slump, den där allra första gången för mer än 20 år sedan. Vi hade ganska nyss fått vårt första barn. Efter att vi föräldrar hade varit hemma och tagit hand om småttingen var och en för sig ville vi göra något tillsammans i slutet av föräldraledigheten.

Vi tänkte vara borta länge, många månader, och hade sikte inställt på Asien där vi tidigare hade gjort flera länge backpackerresor. Vi drömde om Malaysia och Indonesien, och skulle precis till att boka flygbiljetter när maken fick det där jobberbjudandet man bara inte kan missa.

De tre månader krympte till en.

Vart skulle vi ta vägen? Önskemålen var något billigt exotiskt land med hyfsat januariväder. Jag mindes en bok jag läst som 14-åring, Liftare, där författaren Tomas Löfström hamnade i Marrakech och irrade omkring på Djemaa el-Fna. Sedan tänkte jag på Ulla som dök upp på kursuppropet på Göteborgs Universitet med vackert hennamönstrade händer. Hon hade varit på bröllop i Marocko, visade det sig när vi blev kompisar. Under året vi pluggade tillsammans fick jag höra många historier från hennes favoritland, så levande berättade att det var som om jag följde med henne dit på riktigt.

Saken var avgjord. Det fick bli Marocko och en iskall januarimorgon gav vi oss iväg.

Det blev en minnesvärd resa på många sätt. Sonen hade just fyllt ett, lärt sig gå ett par månader tidigare och tvärvägrade sitta i den nya paraplyvagnen vi köpt inför resan.

”Gå, gå, gå” skrek han ilsket så fort han fick syn på vagnen.

Jag höll hårt i den lilla knubbiga handen när vi vandrade i Marrakechs medinas labyrint av smala gränder, rädd för att tappa bort honom, rädd för att han skulle bli sparkad av en åsna eller komma i vägen för en motorcykel.

Som tur var fanns det fler, många fler, som höll ögonen på den lille. Jag lärde mig att främmande människor kan vara fantastiskt vänliga när man reser med ett litet barn. Och att det blir så mycket lättare att få kontakt, för trots väldigt olika livsvillkor så skapar det här med att vara förälder gemenskap.

Vi bodde på ett litet hotell i medinan, Gallia som ägts av samma familj sedan 1927. Där inne på den slutna lummiga innergården kunde vår ettåring få gå så mycket han ville och vi föräldrar kunde pusta ut ett slag. Och så fanns där den unga Azine som aldrig tröttnade på att leka med vår son. Höjdpunkten blev när barnet sakta fick rulla fram på Azines fina röda motorcykel.

20 år senare återvände jag till Gallia och fick till min stora glädje syn på Azine som jobbade kvar där. Vi kände genast igen varandra och han mindes mycket väl den guldlockiga, energiska babyn.

Det var inte bara på Gallia som vår son behandlades som en liten prins, utan på långfärdsbussar, restauranger, ja överallt.

Det bidrog starkt till att jag blev störtförälskad i Marocko och Marrakech.

Ett par år senare utökades familjen med en lillasyster. Vi ville resa tillsammans under en del av föräldraledigheten.

Den här gången var resmålet givet – vi åkte till Marocko.

Vår babyflicka blev behandlad som en liten prinsessa och det gav mersmak.

Under åren som följde återvände vi till Marocko. Gång på gång på gång. . .

Så här såg vi ut då den allra första gången i Marrakech, min son och jag. Det är kallt om nätterna i januari, därav den präktiga flannelpyjmasen. De fina kakelväggarna i rummen på Gallia har tyvärr försvunnit sedan dess. Senast jag var där lobbade jag hårt för att de ska sätta upp dem igen.

Så här såg vi ut då den allra första gången i Marrakech, min son och jag. Det är kallt om nätterna i januari, därav den präktiga flanellpyjmasen. De fina kakelväggarna i rummen på Gallia har tyvärr försvunnit sedan dess. Senast jag var där lobbade jag hårt för att de ska sätta upp dem igen.

Gallia

Lämna en kommentar

Din epostadress kommer inte synas. Obligatoriska fält markerade med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>