Budapest får vänta

Ni har säkert sett den där bilden av två tämligen feta herrar som spelar schack medan de flyter omkring i bassängen i ett av Budapests klassiska kurbad. Det är den bilden som  dykt upp för min inre syn varje gång staden kommit på tal. Det ser så mysigt ut och jag skulle också vilja plaska omkring i ett kurbad med anor från turkarnas tid (Ungern tillhörde ju det osmanska, turkiska riket långt in på 1500-talet).

Jag har aldrig varit i Budapest. Men under årens lopp har jag ofta funderat på att resa dit, och då har det dykt upp fler återkommande bilder: Donau i nattljus och romantiska baler där man dansar vals klädd i svepande långklänning.  Den sistnämnda bilden placerade min barndomskompis Monki i lagret i mitt huvud.  Medan hon studerade ekonomi på universitetet gjorde hon praktik i Budapest. Hon kom hem därifrån överlycklig för att hon fått gå på baler av en typ hon knappt trott existerade utanför  filmer och romaner.

Men nu har de här bilderna fått sällskap av andra: Poliser som använder våld mot flyktingar, taggtrådsstängsel, flyktingbarn som skiljs från sina föräldrar vid gränsen mellan Serbien och Ungern, och premiärministern Viktor Orbán som stänger dörren för desperata medmänniskor med hänvisning till att Ungern måste värna om sina kristna rötter.

Minnet är så förtvivlat kort ibland. När sovjetisk militär gick in i Ungern efter revolten 1956 flydde 200 000 ungrare till andra länder. De togs emot med öppna armar, ingen använde tårgas och taggtrådsstängsel mot dem. 800 av de ungerska flyktingarna sökte – och fick naturligtvis – asyl i Sverige.

De där bilderna från gränsen mellan Serbien och Ungern gör att jag tappar all lust att bada kurbad i Budapest. Jag vill inte sätta min semestrande fot där, vare sig i bassängen eller någon annanstans i landet.  Tar de inte emot desperata krigsflyktingar ska de inte heller  ta emot mina turistpengar.

Det här handlar inte alls om principer och konsekvens och medveten hållning. Jag är en synnerligen inkonsekvent person och jag är ingen förespråkare av bojkotter.  Jag tycker man kan resa överallt och se med egna ögon. Skulle man bara åka  till ”reko” länder kommer man inte så långt, utan får nöja sig med att semestra på Öland.

Att tanken på det där kurbadet numera äcklar mig är en ren känslomässig sak.

Andra gånger är det ens undermedvetna som påverkar reseplaneringen. I somras var det meningen att jag skulle åka till Danmark för att samla material inför kommande artiklar. Ungefär i samma veva hade Danmark gått ut med annonser i tidningar i Libanon, där en miljon flyktingar från Syrien trängs i läger där förhållandena är så usla att barnen blir undernärda.  I annonserna  avråddes flyktingarna från att söka sig till Danmark.

Gång på gång kom det saker i vägen  för den där planerade reportageresan till Danmark, jag sköt den framför mig och så var det plötsligt höst. Till en artikel som publiceras på våren kan man förstås inte ha bilder där löven börjar gulna och  fulna. Det blir alltså inga artiklar från Danmark, åtminstone inga som beskriver gott öl, goda smörrebröd vackra Skagenstränder och annat i den stilen.

 

 

 

Lämna en kommentar

Din epostadress kommer inte synas. Obligatoriska fält markerade med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>