Om Anna Lena

När jag var liten drömde jag om att skriva och om att resa.

Jag hittade på berättelser om mina Barbiedockor. Ibland fick de resa till Sahara och rida kamel med tuaregerna, för jag hade sett en oförglömlig tevedokumentär som hette ”Det blå folket”. Helst hade jag förstås velat åka själv, men i väntan på att det skulle bli möjligt skickade jag istället iväg min Barbie.
När jag lärde mig läsa gick det upp för mig att det fanns folk vars jobb var att skriva i tidningarna. Jag bestämde mig för att bli journalist.

Men innan dess skulle jag resa.

Min bästis och jag satt i våra tonårsrum i Kiruna och fantiserade ihop en fantastisk framtid. Vi skulle bo utomlands, i London och i Hollywood. För att fixa pengar kunde jag väl alltid skriva om skådisar och popstjärnor, tänkte jag.

Några år senare bodde jag utomlands. Men det blev inte London och Hollywood, det blev istället Paris och Manitowoc, Wisconsin, USA.

Sedan blev jag journalist och under de första åren jobbade jag som nyhetsreporter på dagstidningar, först i Östersund och sedan i Stockholm där jag bott sedan dess.

Under en period skrev jag faktiskt mycket om skådisar, så som jag planerade som tonåring, eftersom jag hade teater som mitt bevakningsområde. Men jag kom inte till Hollywood, jag fick nöja mig med Parkteatern i Stockholm.

Efter några år upptäckte jag att anställningar och långresor inte alltid funkar så bra ihop. Jag hade börjat resa i Asien, framför allt i Indien. För att ta makten över min egen tid bestämde mig för att bli frilans.

Jag reste och reste, men som journalist skrev jag om andra saker, som utbildning, detaljhandel och arbetsmiljö.

Men så slumpade det sig så att min man och jag och våra två små barn var på väg till Marocko samtidigt som landets kung stod som värd för en prestigefylld golftävling på sin privata bana innanför palatsets murar. Finanstidningen ville ha en artikel om golftävlingen.

”Visst, det går så bra”, svarade vi.

Vår erfarenhet av sporten sträckte sig inte längre än till minigolfbanan i Tantolunden. Därför blev resultatet blev en ganska annorlunda golfartikel, men den blev startpunkten på mitt reseskrivande.

Att jag började skriva böcker berodde på att jag hörde fel.

Frampå småtimmarna på en stor fest berättade en kollega att en Anna på bokförlaget Natur och Kultur (var det visst?) sökte en textredigerare. Bråttom var det och kollegan föreslog att jag skulle titta in och presentera mig.

Sagt och gjort. På måndagsmorgonen gick jag till Natur och Kultur och frågade efter Anna. Någon sådan fanns inte, men väl en Anu som jag blev visad till.

Hon såg aningen förvånad ut. Det var inte så konstigt, för långt senare förstod jag att den kvinna jag egentligen sökte arbetade på ett annat bokförlag. Men jag lämnade Natur och Kultur med uppdraget att skriva synopsis till det som skulle bli min första bok. Och som sedan blev en bokserie som handlade om vart och ett av de då tolv EU-länderna, och som publicerades inför folkomröstningen om vårt EU-medlemskap.

Åren gick. Samtidigt som jag arbetade för tidningar skrev jag många fler böcker. Så fick jag i uppdrag att skriva en fiction-berättelse som skulle användas i skolan. Ramen var en Europaresa och huvudpersonen skulle ägna sig åt musik.

Jag fantiserade och fabulerade, och hittade på figuren Frida Karlsson som skulle skickas ut i Europa. Men Frida Karlsson började leva sitt eget liv och göra saker som inte alls passade i en bok som skulle användas i undervisning (och som så småningom blev Kompass Europa).

Jag blev tvungen att flytta min Frida ut ur denna berättelse. Hon fick en egen i stället, som blev ungdomsromanen Stjärnskott som utspelar sig i musikmiljö.

Lite efter det hörde Karavan Förlag av sig och undrade om jag skriva boken Mitt Marrakech.

Självklart!

Under årens lopp har jag vistats mycket i Marocko. Nu fick jag chansen att tillbringa ännu mer tid i en av mina favoritstäder för att hjälpa andra att upptäcka den. Skriva och resa, kan man ha det bättre?

Pressbilder: